Skötselråd för chinchilla

Chinchilla är en gnagare som är nära släkt med marsvin och piggsvin. Dess vilda motsvarighet lever i bergskedjan Anderna i Peru, Bolivia, Chile och Argentina. De lever i klippiga karga bergsregioner. De har fötts upp i fångenskap sedan 1923 framför allt för sina pälsar. Vissa chinchillor som var lyckliga nog att ha mindre fin päls började säljas som husdjur, och idag föds djuren upp för båda ändamålen.

Chinchilla laniger är den art som framför allt ses idag. Det är ganska renliga luktfria och vänliga djur, men oftast blyga och lättskrämda. De är inte speciellt bra husdjur för unga barn. Pälsen är extremt mjuk och vackert blågrå. Numera finns det flera färgmutationer.

Vad äter en chinchilla?

I sin ursprungliga miljö är chinchillor betande och gnagande djur. Tyvärr är det ganska lite känt vad som utgör deras naturliga kost, och vad de skulle behöva äta i fångenskap. Av tradition har chinchillor därför utfodrats ganska liknande som deras nära släktingar marsvinen.

Basen i chinchillans kost bör alltså vara gräs och hö. Gräshö ger tillskott av fiber till dieten, något som är mycket viktigt för att hålla tänder och magtarmfunktion i trim. Hö ska vara fräscht och fritt från mögel.

Till detta bör chinchilla även ha tillgång till pellets. Det finns idag kommersiella chinchillapellets, där näringsinnehållet är anpassat för chinchillornas låga näringsbehov. Marsvins- och kaninpellets har lite för hög energihalt för chinchillor. Fiberhalten i pelletsen bör vara 18-32%. Pellets får inte ges i fri tillgång utan 1-2 msk per djur och dag räcker.

Färska morötter och gröna grönsaker kan ges som tillskott i begränsad mängd men bör inte utgöra mer än maximalt 10% av dygnsintaget foder. Torkade frukter kan ges styckevis som godis någon/några gånger i veckan. Russin brukar vara favoritgodiset.

Färska naturgrenar bör alltid finnas tillgängligt. Vanliga svenska obesprutade trädslag går bra exempelvis. björk, bok, ek, al, alm, fruktträd med mera.

Chinchilla bör normalt sett dricka vatten från vattenflaskor. Det är mycket viktigt att hålla noga hygien i flaskorna, eftersom förorenat vatten kan vara en viktig faktor vid sjukdomsutbrott.

Tänk på det här vid hantering

Chinchilla är inte svåra att hantera och de bits sällan. Var dock försiktig vid hanteringen, huden eller pälsen kan lossna vid alltför hårdhänt hantering. För att undvika detta ska man alltid fatta i svansen nära kroppen med ena handen, medan den andra armen får stötta djurets kropp mot undersökarens kropp.

Man kan också hålla en chinchilla runt bröstkorgen som man gör med andra gnagare. Även om de sällan bits, kan de ändå bli upprörda. De kan kissa på sig när de blir riktigt arga eller rädda.

Bur till chinchillor - tänk på det här!

Chinchillor ska hållas på ett område som har god belysning, ventilation samt är kallt och torrt. De klarar inte av värme eller fuktighet, och de trivs i låg temperatur. Bäst är runt 15-21 grader.

Nätburar med solitt golv brukar ofta användas. Nät/galler i botten är enligt lag förbjudet. Ett tjockt lager halm i botten ger ett naturligt och mjukt underlag men man kan även ha strömaterial i form av spån, papperspellets eller liknande. Viktigt är att det byts ofta.

Glasakvarium eller plastburar ska inte användas då dessa inte är tillräckligt välventilerade och detta kan leda till att chinchillan får bland annat luftvägssjukdomar.

Träburar kan användas men tänk på att chinchillor är duktiga gnagare. Djuren är mycket aktiva och akrobatiska och behöver därför rikligt med utrymme. Enligt svensk djurskyddslag måste buren för en ensam chinchilla vara minst 1 x 1 x 0,5 m.

Tänk på att detta är minimimått, för stor kan den aldrig bli! Buren bör dessutom vara utrustad med ett eller flera gömställe i form av en bolåda ca 30 x 30 cm eller rör/gångar som chinchillan kan springa in i. Man kan använda 10-13 cm vida kartongrör i olika formationer eller köpa färdigproducerad burinredning i zoohandeln. Minst två hyllor eller stadiga grenar i olika höjder måste finnas i buren.

Chinchillan ska ha möjlighet att sandbada. Badet måste vara stort och djupt nog så att chinchillan kan rulla i det. Fin puderaktig vulkanaska är bäst för att hålla pälsen ren och välskött. Det finns speciellt "chinchilladamm" att köpa.

Det går även bra med vanlig ökensand eller annan finkornig sand. Badet ska bara finnas tillgängligt en stund under dagen. Tänk också på att digivande honor inte ska ha tillgång till sandbad, eftersom de diande ungarna då kan få sand i ögon och mun.

Chinchilla kan bråka om de sitter tillsammans. Honorna är mest aggressiva, framför allt mot nya hanar. Vill man sätta ihop enhane och en hona bör man låta dem sitta i burar bredvid varandra i minst 2 veckor innan man låter dem träffas i samma bur.

Skulle det trots detta inte fungera är det bättre att prova med en annan hane. Upp emot 20% av honorna fungerar inte i avel, vanligtvis på grund av att de inte trivs med hanen.

Avel

Chinchillan blir könsmogen vid ca 3-5 månaders ålder. Honan bör dock inte paras förrän vid 9 månaders ålder. Chinchilla parar sig året om men framför allt mellan november till maj. Brunstcykeln varar 30-50 dagar. Många honor har oregelbundna brunstcykler.

Dräktighetsperioden är i medeltal 111 dagar, men kan variera från 105 till 115 dagar. Honan visar inga tydliga tecken på förestående förlossning. De flesta förlossningar sker dock på morgonen. Oftast består kullen av 2 ungar, men kullstorleken kan variera från 1-5. Ungarna föds med päls och öppna ögon. Ungarna bör få stanna hos mamman tills de är minst 8 veckor gamla.

Hanen parar ofta om honan direkt efter födseln om möjlighet ges. Av denna anledning bör hanen tas bort från honan under födseln och ca en vecka framåt. Annars är hanen ofta duktig att hjälpa till med skötsel av ungarnar.

Hur länge lever en chinchilla?

Chinchillor kan leva väldigt länge, det finns enstaka som blivit upp mot 18-20 år men i vanliga fall ligger livslängden på mellan 10-15 år.

Ursprungsartikeln är skriven av veterinär Gunnel Anderson 2012-04-13, granskad och uppdaterad av Johanna Nordlander 2020-11-09.