Stånds är en giftig och problematisk växt både på betesmark och i skördat foder. Den blommar sent på sommaren, i augusti till september, och är vanligast i söder även om växten verkar sprida sig norrut.
Förekomsten har ökat på senare tid, men stånds är ingen invasiv art utan har funnits i Sverige i tusentals år. Därmed sker ingen regelmässig bekämpning i exempelvis vägkanter eller på banvallar.
Karaktäristiskt krusiga blad
Torbjörn Tyler är docent i biologi vid Lunds universitet, under webinaret förklarade han hur stånds växer och hur du känner igen plantorna.
– Vanlig stånds är en korgblommig växt som är släkt med prästkragar och solrosor. Den har många gula blommor som sitter tillsammans i korgar, men bästa sättet att skilja stånds från liknande arter är faktiskt att titta på bladen som är väldigt krusiga. Ungefär som grönkål, berättar han.
Stånds är tvåårig och trivs där det är torrt, soligt och varmt. Hittar du gulblommiga växter där det är skuggigt och fuktigt är det troligtvis något annat. Samma sak om växterna blommar på våren, då är det inte stånds.
– Stånds är vanlig på upptrampade, sönderkörda eller omgrävda gräsmarker – alternativt där gräset har dött av torka. På blottlagd mark har växten lättare att gro. Den sprids med vinden via frön som är ganska lika maskrosens, säger Torbjörn Tyler.
Kan ge bestående leverskador
Ann Högberg på Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) förklarar att hela växten är giftig för djuren, men särskilt blommor och unga plantor. Stånds innehåller gifter som omvandlas i levern och reagerar med exempelvis DNA. Det kan ge bestående leverskador och gifterna går även över till mjölken.
– Djur brukar undvika giftiga växter, men tyvärr kan vissa individer utveckla ett begär efter stånds.
Förgiftningseffekten är kumulativ, vilket betyder att det är det totala intaget över tid som är avgörande. Ett djur kan alltså få skador lång tid efter att det har ätit stånds första gången.
– När väl symtomen från levern kommer är det tyvärr ofta inte så mycket göra, det är ett otäckt gift på det sättet, säger Ann Högberg.
Störst risker med skördat foder
Ståndsplantan är mycket giftig för djuren både i bete, i ensilage och i hö. Dödlig dos för nötkreatur, häst och get anses vara 50 till 200 gram färsk stånds per kilo kroppsvikt. En ko som väger 300 kilo behöver äta cirka 0,4 kilo torkad stånds per dag i ett par veckor för att uppnå dödlig dos.
– Man brukar säga att växten är allra mest problematisk i skördat foder. Detta eftersom djuren inte kan välja bort den lika lätt och för att stånds inte uppfattas som så osmaklig när den har torkat. Om djuret är hungrigt äter det ofta rent på foderbordet, avslutar Ann Högberg.
Viktigt att ha i åtanke är att vi har en foderlagstiftning i Sverige som säger att enbart foder som är säkert får ges till djur. Det påpekar Rebecca Wärnbring som arbetar med foderfrågor på Jordbruksverket.
– Ett grovfoder eller ett bete som innehåller stånds kan inte anses vara säkert, säger hon.
Gräv upp och plocka bort direkt
Går det att bli av med stånds? Enligt Karl-Fredrik Olsson som ansvarar för ogräsfrågor på Jordbruksverket bör man först och främst försöka förebygga att få in växten från början.
– Håll beten och vallar i bra skick, gynna insådda vallväxter genom att gödsla balanserat och putsa vid behov. Det är även viktigt att undvika överbetning och trampskador.
Dessutom gäller det att vara uppmärksam och stängsla av, gräva upp och plocka bort ståndsplantor direkt när de hittas.
– Vid större förekomster behöver betet eller vallen plöjas upp och läggas om. Man kan jämföra med maskrosor, det hjälper inte att bara klippa ner dem för de kommer tillbaka, säger Karl-Fredrik Olsson.
Kemisk bekämpning är möjlig, men är förbjuden på naturbetesmark och är inte tillåten i ekologisk odling. Vissa stödvillkor berörs också.
– Skulle man klippa ner stånds som en tillfällig nödåtgärd för att undvika fröspridning är det avgörande att växtdelarna slängs. De är giftiga och kan bli mer aptitliga för djuren när de ligger och torkar. Hör med din lokala återvinningscentral om vilka regler som gäller vid inlämning.