För att kunna bedriva sund kattavel måste det finnas tillgång till en viss mängd genetisk material annars kommer det förr eller senare uppkomma problem med sjukdomar. Exempel på sjukdomar som hänger ihop med inavel är försämrat immunförsvar, allergiska reaktioner och vissa typer av cancer.
– Ökad stresskänslighet med beteendeförändringar som följd och därav påverkan på immunförsvaret kan också bli till en ond cirkel, förklarar Ulrika Sörlid.
Problem med nedsatt fertilitet, mindre kullstorlekar och mindre storlek på födda kattungar hänger också ihop med att inavelsgraden ökar.
– Dessa följder kan dock vara svåra att koppla samman eftersom avel också har en hel del med slump och tur att göra. Det kan alltså gå ganska långt innan man inser att det finns problem i en ras.
Jobba med eller mot oddsen
Inavelsgrad är dessutom bara ett medelvärde på hur många genpar som statistsikt sätt förekommer i homozygot uppsättning och runt ett medelvärde kan det vara ganska stor spridning.
– Därmed blir det väldigt svårt att dra slutsatser av enbart din egen erfarenhet eftersom så mycket handlar om tur och tillfälligheter, förklarar Ulrika. Men det gäller att bestämma sig om man vill jobba med oddsen eller mot dem. Vill man jobba med dem så gäller det att hålla nere inavelsgraden, hävdar Ulrika.
Alla katter får sina gener parvis, en från mamman och en från pappan. Det betyder att för en sjukdom som till exempel PRA, som har en så kallad recessiv nedärvning, finns tre olika scenarier.
– En katt kan vara fullt frisk utan anlag, vara friska men anlagsbärare eller sjuk och anlagsbärare.
Homozygota anlag
Värre är det om katten till exempel har en homozygot uppsättning av PRA-genen för då kommer den garanterat att bli blind. Dessutom kommer den också att föra anlaget vidare till sin eventuella avkomma.
– Homozygota anlag är en svaghet som bör hållas nere så gott det går och det möjliggörs genom att inte inavla/linjeavla.
Många uppfödare nöjer sig med att hålla sig under den generella inavelsgränsen på 6.25 % och tänker inte längre än så. Men det gäller också att se till hur många obesläktade individer man har att tillgå i aveln, dvs hur stor den effektiva population är.
– Bara för att en katt tillhör en stor ras betyder det inte automatiskt att den genetiska variationen är stor, förklarar Ulrika.
Inavelsgrad och effektiv population
| Effektiv population | ||
| 50 |
Akut utrotningshotad |
50 motsvarar en ökning av inavelsgraden med 1 % per generation vilket motsvarar en inavelsgrad på 5 % på fem generationer. |
| 1000 | Nödvändigt på art basis | |
| 100 | Rimligt minimum | 100 motsvarar en ökning av inavelsgraden med 0,5 % per generation vilket motsvarar en inavelsgrad på 2,5 % på fem generationer. |
| 200 | Ok | 200 motsvarar en ökning av inavelsgraden med 0,25 % per generation vilket motsvarar en inavelsgrad på 1,25 % på fem generationer. |
Ulrika är en stark motståndare till matarodavel och förespråkar att ungefär lika många honor som hanar bör användas i avel.
– En liten snedfördelning på hur många hanar respektive honor som används får i slutänden förödande konsekvenser, säger hon.
Som exempel tar hon att om man börjar sin avel med två obesläktade honor och två obesläktade hanar så hamnar man efter 5 generationer på en inavelsgrad på drygt 12 % (vilket motsvarar en dubbel kusinparning).
– Det kan jämföras med att om du använder en hane på hundra obesläktade honor så hamnar du i slutändan på samma inavelsgrad.
Ofta är det tråkiga sjukdomar som till exempel PRA och liknande som gör att uppfödare får upp ögonen för inavelsproblematiken.
– Personligen tror jag att medvetenhet för inavelsproblem, samarbete och tolerans mellan uppfödare och nytt blod är lösningen.
Tolerans och olika åsikter nyckeln till framgång
Ulrika uppmanar därför alla uppfödare att försöka se kollegor som inte tycker likadant som något positivt för den genetiska variationen.
– Se skillnader som en tillgång istället för att bara idiotförklara andra uppfödare. Det är faktiskt viktigare att rasen har en bra genetiskt grund att stå på än att en enskild katt blir BIS, skämtar hon.
Hon uppmanar också uppfödare av raser med möjlighet att göra kontrollparningar¹ och ta in noviser² att faktiskt göra det för att få in nytt blod.
– Många undviker att göra det på grund av rädslan att få in problem vilket det alltid finns en risk för. Men jämför man det med att inavla är risken värd att ta, avslutar Ulrika.
Artikeln är skriven efter ett föredrag som Ulrika Sörlid höll för kattuppfödare och medlemmar i aby- och somaliringen samt bengalklubben i samarbete med Agria Djurförsäkring hösten 2012.
¹ Kontrollparning – söker dispens hos rasklubben/Sverak för att para med en huskatt. Öppen för ganska många raser.
² Noviser – parar med en katt som ser ut som den ras man föder upp. Inom rasen europé tittar man t.ex. på huskatter och för t.ex. sibirisk katt på huskatter från Ryssland.