Vanliga inälvsparasiter hos häst

Livscykel för invärtes parasiter

Alla tarmparasiter har en specifik livscykel med en ständig omsättning av vuxna parasiter som producerar ägg, vilka blir larver som blir till nya vuxna när gamla parasiter dör (spontant eller efter avmaskning).

Blodmaskar

De stora (Strongylus spp) och små (Cyathostominae, kallas även små strongylider) blodmaskarna är hästens vanligaste inälvsparasiter. De lever som vuxna i hästens grovtarm, maskarna lägger ägg som kommer ut på betet med avföringen. Äggen utvecklas till larver som hästen sedan får i sig genom att äta gräset.

Parasitlarverna utvecklas som snabbast under betessäsongen då det är varmt och fuktigt. Både ägg och larver övervintrar på betet, de kan leva kvar i skadliga mängder till nästa betessäsong och ibland i flera kommande år.

Den stora blodmaskens larver migrerar genom väggarna till de stora blodkärl som försörjer tarmen. Här kan de ge allvarliga skador i kröskärlen och orsaka kolik. Avläkning kan ta lång tid och ibland blir tarmskadorna permanenta.

De små strongyliderna utgör en större andel av blodmaskarna. Dessa maskars larver övergår under vissa betingelser, som kyla eller torka, till en vilofas i hästens grovtarmsslemhinna och kan leva där under lång tid. Hundratusentals vilande larver kan finnas i tarmväggen, vid mer gynnsamma förhållanden kan de massaktiveras och orsaka både diarré och kolik.

Under vilofasen är larvernas ämnesomsättning så låg att maskmedel inte har någon effekt. På så sätt kan den lilla blodmasken vara svårare att kontrollera även om hästen har avmaskats.

I ett vanligt träckprov kan stora och små blodmaskägg inte skiljas åt utan det måste ske en odling för att kunna påvisa stor blodmask. Vid förekomst av stor blodmask krävs en annan parasitkontroll gällande avmasknings- och betesrutiner.

Spolmask

Spolmask (Parascaris equorum) förekommer allmänt hos föl och unghästar, men sällan hos friska vuxna hästar där immunitet utvecklats. Typiska symtom på spolmaskinfektion är avmagring och bukiga, lite ruggiga fölungar.

När larverna migrerar genom lungorna och sedan förflyttar sig till mag- och tarmkanalen kan symtom från luftvägar ses, som hosta och slemmigt näsflöde. Spolmask kan vid stor mängd ge förstoppning i tunntarmen och i allvarliga fall leda till döden.

Masken lever i tunntarmen och producerar rikligt med ägg, som kommer ut på betet med avföringen. Dessa ägg finns kvar på betet till nästa år och är en smittkälla för nästa årgångs föl. Att erbjuda fölen ett rent bete är således en förutsättning för att minska parasittrycket.

Det finns en utbredd resistens hos spolmasken för flera av de vanliga avmaskningsmedlen, därför har föl särskilda avmaskningsrekommendationer.

Fölmask

(Strongyloides westeri) är också allmänt förekommande. Fölen infekteras med råmjölken och maskarna kan orsaka diarré. Symtomen hos fölet debuterar ofta samtidigt som stoet har sin första brunst, omkring tio dagar efter fölningen. En immunitet mot masken byggs vanligen upp när fölet är fyra till sex månader gammalt.

Maskens ägg utvecklas till larver på betet, stoet blir infekterat och larverna lagras i vävnader vid juvret för att infektera nästa års föl.

Bandmask

Den vuxna bandmasken (Anoplocephala perfoliata) påträffas i övergången mellan tunntarm och blindtarm där den ibland orsakar skador och digestionsstörningar. Till exempel kan hög förekomst av bandmask orsaka förstoppning och nedsatt tömningsfunktion i blindtarmen. Även om förekomst av bandmask är vanlig hos svenska hästar är det oftast i låga antal och orsakar sällan symtom.

Bandmasken släpper segment som innehåller ägg, där rapporter från svenska labb visar på bandmaskägg i cirka 20 procent av analyserade träckprov. Parasiten har marklevande kvalster som mellanvärd och dessa tas upp tillsammans med betesgräset.

Springmask

Den vuxna springmasken (Oxyuris equi) lever nära ändtarmsöppningen, maskarna lägger sina ägg runt anus och kan orsaka klåda.

Styngflugor

Styngflugor (Gasterophilus spp.) förekommer över nästan hela landet utom längst i norr. Den vanligast förekommande arten lägger sina typiska gulvita ägg i hästens päls på frambenen.

Fluglarverna tas upp via munnen och kan då orsaka inflammation i hästens mun/tunga när de migrerar ner till magsäcken där de övervintrar. En stor mängd larver i hästens magsäck kan leda till problem, men vanligast är att hästen är symtomfri. Larverna följer sedan med avföringen ut under vår och försommar, förpuppar sig i jorden och några veckor senare är utvecklingen fullbordad.

Flugan kan flyga åtminstone ett par kilometer för att finna hästar och deponera ägg. Någon riktad betessanering går inte att tillämpa, men man kan regelbundet skrapa bort nylagda flugägg från pälsen för att minska antalet larver hästen får i sig.

När ska jag avmaska hästen?

En generell rekommendation är att du bör avmaska hästen om den utsöndrar mer än 200 EPG (ägg per gram), alternativt har stor blodmask eller bandmask vid genomfört träckprov. Detta för att förhindra att smitta byggs upp i gräshagarna.

Så avmaskar du din häst

När ska man ta träckprov?

Skaffa dig en uppfattning om parasitförekomsten i flocken genom att ta träckprov, låt provet analyseras för äggförekomst och odla för stor blodmask på våren i april-maj innan hästarna släpps på bete. Rådgör med veterinär kring hur och när hästarna bör avmaskas för att förhindra att smitta byggs upp i gräshagarna.

Så tar du träckprov på din häst