Vad är spatt?
Spatt bryter ner ledbrosket i hästens glidleder, vilket gör att den oftast upplever smärta och visar hälta. Om en häst har benspatt innebär det att den har en kronisk inflammation i hasens glidleder, något som kan ge pålagringar.
– Spatt är en svårbedömd sjukdom på så sätt att det inte finns något samband mellan röntgenförändringar och smärta; det finns hästar med lite förändringar som har mycket ont, och det finns hästar med mycket förändringar som knappt är halta. Det är väldigt individuellt hur spatt påverkar hästen och varje behandlingsplan är unik, säger Karl-Henrik Heimdahl.
Varför får hästar spatt?
Det är oklart varför vissa hästar får spatt och det kan uppstå av olika orsaker. En skada kan leda till att hästen börjar belasta hasen annorlunda, vilket ger en inflammation i leden. En annan anledning kan vara att en felaktig bakbensställning gör att hästen belastar hasen mer eller felaktigt. Överbelastningen leder till en ledinflammation som så småningom ger pålagringar, det vill säga artros, i hasens glidleder. En annan teori är att det är genetiskt.
Symtom på spatt
Ett av de första symtomen på spatt kan vara att hästen visar ovilja att arbeta och att sätta under sig, men symtomen är ofta diffusa till en början. Vissa hästar släpar tån lite eller är mer stela i inledningen av ridpasset. I ett senare skede blir hästen oftast halt på det ena eller båda bakbenen, men det finns också hästar som inte visar någon hälta alls.
Undersökning
Vid misstanke om spatt gör veterinären en klinisk undersökning av hästen och tittar på leder, senor och ligament. Det görs ett böjprov, där hästar med spatt oftast visar större hälta efter böjprovet av hasleden. Det är även vanligt att veterinären väljer att röntga hästen innan man slår fast att diagnosen är spatt. En bedövning av hästens glidleder används för att säkerställa diagnosen.
Prognos
Även om spatt kan vara en allvarlig sjukdom som har stor påverkan på hästen så beror prognosen på vilka leder, och hur många, som är drabbade. Vissa hästar är inte särskilt påverkade av spatten utan kan ridas ungefär som vanligt, medan andra inte kan utsättas för någon typ av arbete.
Behandling och rehabilitering
En vanlig behandling är att låta brosknedbrytningen mellan de små benen i glidlederna fortgå tills brosket är borta och benen ”växer ihop”. Då försvinner oftast inflammationen och därmed smärtan. Hästen sätts på antiinflammatorisk medicin och ordineras lättare motion – något som påskyndar läkningen. Utan motion kan inflammationen finnas kvar i lägre grad under längre tid. Hästen blir varken bättre eller sämre, men blir halt när den sätts i arbete igen.
– Rehabiliteringen kan ta lång tid, från några månader till flera år. Under tiden är regelbundna kontakter med veterinär nödvändiga för att utvärdera hur spatten utvecklar sig och påverkar hästen, och för att justera behandlingsplanen. Tyvärr är det många hästar som inte blir bra, medan andra kan fungera som promenadhästar, säger Karl-Henrik Heimdahl.
Utläkt spatt
Ibland hör man uttrycket ”utläkt spatt”. Det innebär att leden är sammanvuxen och att inflammationen har upphört. Dessa hästar är oftast helt symtomfria.
– Men det är ingen garanti för att hästen förblir symtomfri framöver. Ibland kan även dessa hästars ”utläkta spatt” aktiveras och ge nya hältsymtom. De allra flesta hästar med spatt får nedsatt prestationsförmåga och kräver ett anpassat arbete, säger Karl-Henrik Heimdahl.
Är spatt ärftligt?
Det har länge forskats och diskuterats om spatt är ärftligt och om det är lämpligt att avla på ston med spatt.
– Det forskningen har visat hittills är att inflammation och artros inte är ärftligt. Däremot kan en felaktig benställning eller ett rörelsemönster som belastar leden överdrivet gå i arv. Om du har ett sto med korrekt benställning och normalt rörelsemönster, som har fungerat och presterat bra i flera år, beror sannolikt inte spattdiagnosen på ärftliga faktorer, säger Karl-Henrik Heimdahl.
Forskning om tidig upptäckt av spatt
I ett forskningsprojekt vid SLU har man undersökt haslederna på ett antal islandshästar – en ras där spatt är vanligare än hos andra raser – med hjälp av magnetkamera, skiktröntgen och olika mikroskopiska undersökningar. Man kunde konstatera att det går att upptäcka tidiga stadier av spatt, redan innan hästen visar hälta, med hjälp av vanliga röntgenbilder. Detta eftersom hästar som är på väg att utveckla spatt ofta har en liten defekt i ledbrosket.
