Att jobba med integrationsfrågor är inget nytt för Viarp. Redan 2009 kände ridskolechef Susanne Johannesson och föreningen att de ville hjälpa nyanlända att integreras i det svenska samhället genom hästar, ridning och att umgås i stallet. När kommunen mailade ut en förfrågan till alla föreningar nappade man på idén om ”integrationsridning”.

- Några år senare, 2013, kände jag att jag ville få med ”Viarpstjejerna” i ett kommande integrationsprojekt. Via ett samarbete med IM (Individuell Människohjälp) skapade vi ett faddersystem där ridtjejerna och nyanlända tjejer dels träffades inne i Landskrona, och dels red och umgicks i stallet, berättar Susanne Johannesson.

2016 drog klubben igång ett projekt som riktade sig mot ensamkommande killar, tillsammans med Viarps stallvärdar.

- Till en början blev det lite av en kulturkrock. Med tiden lärde sig dock killarna vikten av säkerhet i stallet och att visa respekt för hästen, att den kräver omsorgsfull skötsel, berättar Erica Andersson, som var ansvarig för gruppen.

Alla är överens om att Viarps integrationsprojekt har gett alla deltagare mycket på olika plan - det är uppskattat från ledarnas, stalltjejernas och de nyanländas perspektiv. Som samarbetsövning har de ensamkommande ungdomarna fått berätta om sin bakgrund och familj. Många av historierna är gripande och det är ofta svårt att förstå vad de gått igenom och upplevt.

Årets projekt, som Agria är med och sponsrar, består av en blandad grupp killar och tjejer i åldrarna 12-17 år. När Agria besöker Viarp är det tre ridsugna ungdomar på plats - Hasan, 17 år, ensamkommande från Syrien, och Shaimaa och Adham, båda 12 år, som kommit med sina familjer från Syrien.

Kvällen börjar med upprop och utdelning av hästar. Därefter ska hästarna göras i ordning; borsta, kratsa hovar, sadla och tränsa. Hjälmar ska provas, några av ungdomarna har egna ridkläder. Susanne dyker upp och det är dags att leda ut hästarna i ridhuset. Några av stallvärdarna är med och rider på lektionen, de visar och hjälper till både från marken och från hästryggen.


Hasans, Shaimaas och Adhams ridkunskaper imponerar. Trots att de bara har ridit i några månader kan de redan trava och rida lätt, rida olika ridvägar, öka och minska tempot i både skritt och trav, hålla avstånd till hästen framför och rida korrekta hörnpasseringar.
Det är högt tempo under lektionen, övningarna avlöser varandra. Susanne ger mycket individuell hjälp och avslutningsvis får alla lägga upp stiglädren och sitta ner i arbetstrav.

Vad är det då som lockar ungdomarna till stallet? Hasan, Shaimaa och Adham är alla tre överens om att de älskar att rida, att det är roligt och samtidigt spännande.
De har sina olika älsklingshästar som de brukar rida - den stora fuxen Jackson, skimmeln Robe och pigga Boy.

- Jag vill bli ryttare i framtiden, säger Adham, och Hasan fortsätter:
- Jag vill börja hoppa hinder innan terminen är slut.

Integrationen pågår hela tiden i projektet – från skötseln av hästarna, under ridpasset och genom fikat och samarbetsövningarna efter ridningen. Det enda språket som används är svenska, Susanne undervisar bara på svenska, enligt ridkonstens alla regler och termer. Och om man inte förstår varandra så visar man med kroppspråket.

- Det är roligt att försöka få fortsättning i de olika projekten, att träffa olika grupper av nyanlända och försöka få kvar ungdomarna i föreningen. Kontakten med hästen är väldigt betydelsefull och ett viktigt led i integrationen, framför allt för de ensamkommande killarna. När man ser att de kramar om hästen och säger att de tycker om hästen känns det verkligen som om kontakten med hästarna ger något mer, något som inte är så vanligt i deras vardag, avslutar Susanne.