Förr i världen talade man om att hästar ”durkade”. Detta ord kommer från tyskans ”durchgehen” (bryta igenom) – vilket ganska bra beskriver vad som egentligen händer.

Det är mycket sällan en häst skenar på det sättet. Däremot har vissa hästar en tendens att ligga hårt på bettet – att ”pulla”. Vissa hästar kan bli svåra att kontrollera därför att bettet vid arbete i högt tempo kommer att ligga mot eller kila sig fast mellan kindtänderna. Man brukar då tala om hästar som ”tar bettet”.

Vad gör jag som ryttare?

Om man under ridning tappar kontrollen över sin häst, ska man försöka korta tygelgreppet – och göra detta med så små rörelser som möjligt. Om man sliter och drar kan detta bidra till att hästen blir ännu mer uppjagad. Att ”såga” hästen i munnen med växelvisa tygeldrag är sällan effektivt. På vissa hästar utlöser detta reflexen att slå upp huvudet, vilket ökar risken för att bettet ska hamna mot eller mellan kindtänderna.

Tygelföringen ska vara så låg och så fast som möjligt. Det är ofta effektivt att pressa handens knogar hårt mot hästhalsens ena sida och bibehålla ett fast tygelstöd på den sidan – samtidigt som man tar igenom serier av korta, hårda och stumma förhållningar i den andra. Om man tar igenom ett tygeltag samtidigt som man släpper tygelstödet på den motsatta sidan, mister tygeltaget mycket av sin effekt. Man riskerar dessutom att bettet kommer att dras genom hästens mun.

Lätt sits

Det är oftast lättast att uppnå balans och stadga om man intar lätt sits på en häst som är på väg att ”gå ifrån” en. Lätt sits är också en förutsättning för den låga tygelföring som man eftersträvar i den här situationen.

På öppna ytor kan det vara en fördel att försöka leda in hästen på ett böjt spår. Man måste planera vägen noga – och ta hänsyn till terrängens beskaffenhet och underlag. En sväng på ett underlag av blöta höstlöv kan i högt tempo leda till en otäck kullridning. Om man lyckas leda in hästen på ett stort cirkelformigt spår blir den i allmänhet lättare att kontrollera. Man minskar cirkeln successivt och försöker sakta av.

Studera ridvanorna

De få hästar som har en återkommande benägenhet att skena bör behandlas med förebyggande åtgärder. De ska givetvis endast ridas av rutinerade ryttare. Foderstaten kan också vara en faktor som påverkar hästens beteende. Här måste man prova sig fram individuellt. Ryttaren måste också skärskåda sina ridvanor. En häst som varje dag galopperas i hög fart i en viss uppförsbacke, kommer med tiden att bli programmerad att ta fart i just den, och kanske alla liknande, backar.

Det är, vilket vi redan påpekat, ytterligt sällan som hästar skenar besinningslöst under ryttare. Däremot kan de av nervositet eller ”friskhet” bli svåra att reglera – något som ryttaren givetvis upplever som obehagligt. Den orutinerade ryttaren bör aldrig rida ut på en häst som kan bli svår att kontrollera. Innan man ger sig ut på en okänd häst är det viktigt att man har en grundlig ridutbildning bakom sig.

En häst som genom tålmodig utbildning lärt sig att lyssna till sin ryttare, kommer i allmänhet att göra det i alla tempon och alla miljöer. En bra grundutbildning av hästen är således den bästa garantin även i det här avseendet.

Vad gör jag som kusk?

En rejäl skentur med häst och vagn får i allmänhet värre konsekvenser än då en häst blir okontrollerbar under ridning. Vi ska här särskilt behandla några av de situationer som en relativt orutinerad kusk kan hamna i vid körning av travhäst, eftersom allt fler travhästar hästar i vårt land tränas av amatörtränare med ganska liten körvana.

En vanlig orsak till problem är att hästen ”pullar” – det vill säga ligger så hårt på bettet att man inte orkar hålla den. Detta kan givetvis i sig orsaka mycket otrevliga situationer. Speciellt otäckt kan det bli, om hästen börjar slå i någon del av vagnen med bakbenen. Den kan då bli riktigt skrämd och skena utan möjlighet till kontroll. Problemen börjar i allmänhet då man känner, att de tre fingrar som håller tömmen handstropp inte orkar bibehålla sitt grepp. En hårt pullande häst kan helt enkelt räta ut fingrarna.

Hela handen i handstropppen 

Det bästa i den här situationen är att föra in hela handen i handstroppen – så att den vilar mot den inre delen av handleden. Handen knyts hårt, och handleden vrids inåt. Bytet av tömgrepp utförs med så små rörelser som möjligt – så att hästen inte blir ännu mer uppskärrad. Många gånger räcker det inte att ta så kallad ”björntag” på det sätt som beskrivits ovan. En häst som ligger på stenhårt kan göra det svårt att bibehålla handleden böjd. Om handleden rätas ut, kan handstroppen glida av handen och tömgreppet därmed förloras.

För att få ytterligare grepp för man in hela handen i handstroppen och tar grepp om den så att den löper ut mellan ring- och långfingret. Nu sitter stroppen hårt fixerad i handen. Om man har för stora handskar på sig, kan problem uppstå. Det finns då en risk att handsken glider av handen. Kör därför alltid i handskar som sluter till hårt kring handleden.

Stor risk om hästen slår

Ett annat problem är hästar som vill slå. En häst som slår innebär alltid en stor risk för den som kör – även om man inte sitter i en tävlingssulky. Var mycket noga med att förebygga den här ovanan. Vilka åtgärder man vidtar, beror på varför hästen börjar slå.

Unghästar kan slå av livsglädje och friskhet. Det låter oskyldigt, men konsekvenserna kan bli mycket allvarliga. En del ston utvecklas till ”slåkulor” på grund av förändringar i hormonbalansen. Vissa hästar slår elakt – det vill säga för att träffa. Den värsta kategorin är hästar som slår för att värja sig – rädda hästar. Om de slår ut och träffar till exempel vagnen, fortsätter de ofta att slå av ren rädsla.

Undvik olyckan med rätt utrustning

Många olyckor med slående hästar hade kunnat undvikas om man använt riktig utrustning. Vi ska därför se lite närmare på ett antal utrustningsdetaljer som har intresse i det här sammanhanget.

Slagrem

Alla hästar som har en tendens att slå – oavsett orsaken till beteendet – ska köras med en så kallad slagrem. Denna fästs mellan vagnens skalmar och löper sedan över hästens kors. Det är viktigt, att slagremmen fixeras vid selens ryggstycke, så att den inte glider, irriterar hästen och ökar risken för att denna ska slå. Remmen håller ned hästens kors och minskar risken för att den ska få upp bakbenen tillräckligt högt för att träffa kusken eller grensla en skalm. Den ger dock inget fullständigt skydd.

Svansgaffel

Vissa hästar utvecklar en vana att veva och slå med svansen under körning. Många gånger börjar hästen att piska med svansen som en reaktion på maningar från kusken. Om körsvennen är orutinerad eller ouppmärksam, kan det hända att hästen lyckas lägga svansen över tömmen och på så sätt knipa fast den. När man sedan försöker frigöra tömmen genom att dra, riskerar man att hästen slår. Problemet kan förebyggas genom att svansen binds fast i vagnen eller att man använder svansgaffel – ett svansstycke med skenor att binda fast svansen med.

Checkrem

Genom att använda checkrem, som håller upp huvudet på hästen, kan man i vissa fall förhindra att hästen sänker huvudet tillräckligt mycket för att kunna slå. Nackdelen är, att checkremmen samtidigt låser hästens huvud i ett läge som kan medföra ryggömhet vid körning i kuperad terräng. Då man kör med checkrem, bör terrängen vara plan och vagnen lätt. Dessutom tillpassas checkremmen längre än vid tävling och snabbarbete.

När hästen slår

När en häst börjar slå inriktar man sig på att parera med kraftiga växelvisa tömtag. Det gäller att rubba hästens balans så mycket att det blir svårt för den att slå. Dessutom har man ofta en fördel om man kan köra undan i ett ganska högt tempo. Det blir då svårare för hästen att slå med bibehållen balans, och detta känner de flesta hästar intuitivt. Det är i allmänhet riskfyllt att börja skritta med en häst som försöker slå.

Om hästen slår så högt att den får ett ben över en skalm, befinner både häst och kusk i en allvarlig risksituation. Läget är egentligen ganska hopplöst och man kan inte göra mycket för att direkt rätta till situationen. Många gånger är det faktiskt bäst om hästen går omkull innan den hunnit tillfoga sig själv allvarlig skada. Det är bra om man har möjlighet att dra ned den i ett dike eller kan köra ut i lössand eller lössnö. Sedan försöker man till varje pris hålla kvar hästen liggande till dess att hjälp anländer. Den väntan kan givetvis bli mycket lång…

I hopplösa situationer – till exempel om hästen har slagit och trasslat in sig i tömmarna – är det ofta bäst att försöka ta sig ur vagnen innan hästen fått upp farten. Det sker bäst genom att man samtidigt svänger över båda benen åt samma håll och glider av vagnen med ryggen i färdriktningen. Man bör emellertid komma ihåg att en kusklös vagn med skenande häst utgör ett stort riskmoment i trafiken. Därför ska man till varje pris försöka förebygga att olyckor av det här slaget uppstår.

Utmana inte ödet

Som oerfaren körsven ska man inte ge sig på unghästkörning, snabbarbete med heta hästar eller korrigering av hästar med lynnesfel. I sådana fall anlitar man istället någon av de proffskuskar som finns vid närmaste travbana. Tänk också på att den tävlingshäst som inte vållar dig minsta bekymmer vid körning hemma på skogsvägarna, kan genomgå en drastisk förvandling vid körning inne på travbanan.

Inte så få olyckor med travhästar förorsakas av bristfällig utrustning. Se till att selar, vagnar och huvudlag är i bästa skick och kontrollera alltid anspänningen innan du kör ut med hästen. Det kan också vara berättigat att rådgöra med en erfaren tränare om din hästs utrustning under körningen till vardags.