”Det ingår i inridningen att hästen blir trygg att rida ut på”

Hur ser ert system för unghästarna ut?

– Vi tar emot en hel del utbildningshästar för inridning. Då introducerar vi dem först under ryttare i ridhuset, men så fort vi har kommit upp i sadeln sker utbildningen mestadels ute i skogen. Vi börjar att rida ut dem tillsammans med en rutinerad häst, efter ett par gånger när det fungerar bra tränas de ute själva. Vilket är viktigt både för att skapa förtroende för ryttaren och för att utveckla egen framåtbjudning.

Varför bör man ge sig ut redan från början?

– Då vi har hästar på inridning är de hos oss i cirka en månad. När ägaren kommer för att hämta hästen vill vi att han eller hon ska kunna rida ut på sin häst, enligt utbildningsskalans första tre steg (takt, lösgjordhet och kontakt/stöd, reds anm.) och i alla tre gångarter. Att vi som unghästutbildare gör hästarna trygga ute är A och O, detta får inte prioriteras bort eller komma i kläm när de ska lära sig att löshoppa och galoppera fint. Det ingår i inridningen att hästen blir trygg att rida ut på.

Era egna hästar, gör ni likadant med dem?

– De äldre hästarna rids ute så mycket det bara går. Visst, hoppningen och programridningen behöver vi göra på bana, men även de dagar vi tränar exempelvis hoppning ser vi till att jogga hästarna ute en sväng innan eller efter passet. Våra hästar tränas i snitt fem dagar per vecka under ryttare och varje dag är det något vi gör i naturen, om det så bara är att skritta en runda. Det gäller även om det duggregnar eller blåser, vi tävlar ju i de vädren också.

Hur gynnar uteridningen tävlingshästarna?

– Min tävlingshäst Techno kan vara lite svårmotiverad inne på banan i dressyrmomentet, han får mycket trevligare bjudning i naturen. Därför gör vi mycket av dressyrarbetet i skog och mark. Det kan handla om exempelvis övergångar, tempoväxlingar, bakdelsvändningar, ryggningar och halter – jag använder stenar eller träd som riktmärken.
– Fly Away, min andra topphäst, blir väldigt het. Då är det nyttigt att träna på att komma åt nerven ute i naturen, man kan inte skydda sig på ridbanan utan måste träna på intryck och på att möta distraktioner. Så även om hästarna är olika är träning ute en lösning för dem båda.

Om det kommer en ny häst till ert stall som bara har ridits på bana, vad gör ni?

– Vi börjar med att lära känna hästen hemma på banan, och kollar av hur den beter sig och reagerar. Det handlar om att bygga upp relationen och ett naturligt ledarskap både från marken och från ryggen. När detta är befäst brukar det inte vara några problem på uteritterna. Om hästen blir rädd ska jag vara den trygga punkten, den ska söka skydd hos mig oavsett om vi är inne eller ute.

Har du några tips om hästen blir tittig och spänd?

– Jag vill verkligen att den ska ”fejsa” det som skrämmer, inte fly. Först och främst handlar det om att få hejd på sin häst – att den stannar, andas ut och släpper stresspåslaget. Därefter kan man närma sig ”det läskiga” successivt. Hästen ska känna sig trygg med att om jag säger att det är okej, då är det inte farligt. Detta får ta den tid det tar. Målet är att hästen ska stå kvar nära det skrämmande objektet tills jag säger gå, den får gärna gå fram och lukta.
– Om du är obekväm kan du hoppa av och leda din häst förbi. Men personligen känner jag mig tryggare uppe i sadeln, det finns ju en tappningsrisk också.

Hur påverkas hästarnas hållbarhet av miljön de lever och tränas i?

– Jag anser att det är jätteviktigt att man, från födseln och framåt, ger hästen förutsättningar att bli hållbar. Det blir den om den får röra sig mycket på varierande underlag, våra unghästar hålls på lösdrift på 80 hektar med både fält och skog.
– Efter inridningen byggs hållbarheten upp med hjälp av successiv och varierande träning. Som fälttävlansryttare gör vi mycket ”road work” för att stärka senor, leder och ligament – det innebär skritt på asfalt och lugn jogg på fasta grusvägar. Sedan handlar ridning i naturen inte enbart om att stärka kroppen, det är viktigt för motivationen också.