När du förlorar ett djur kontra en människa

Sorg som inte erkänns

Socialt stöd är en viktig faktor i sorgbearbetning. Här skiljer sig situationen vid förlust av djur och människor ganska mycket.

Även om det är socialt accepterat att sörja förlusten av en älskad, anses det fortfarande inte riktigt vara legitimt att sörja ett husdjur. I sådana fall kallar vi sorg för dold/inte erkänd. Det kan visa sig som försumliga uttalanden, till exempel: "Det var bara en hund" eller "Du behöver en ny katt så snart som möjligt". Ingen skulle uttrycka samma sak om det var en person som hade dött snarare än ett djur.

Den här typen av kommentarer kan vara välmenande, men är sällan till hjälp. De har att göra med den praktiska aspekten, men bortser från det faktum att känslor av sorg är oftast kopplad till den specifika individ som man har en historia med. Om det fanns ett känslomässigt band till den avlidne kan man inte bara hoppa över den aspekten, många människor känner sig bara ännu mer ensamma i sin sorg om andra tror det.

Dold sorg uppstår som ett resultat av förlust som inte är socialt och kulturellt erkänd, där det inte finns några gemensamma sociala regler för sorgen och dess uttryck. Det gör att det blir en extra börda och ett hinder för att få det sociala stöd som man behöver i sorgen.

Hur hjälper du till när andra sörjer ett djur?

Att få stöd, omsorg och uppmärksamhet från familj och nätverk är ofta otroligt viktigt för den sörjande. Det kan handla om att få möjlighet att dela minnen, tankar och upplevelser kring det avlidna djuret. Att vänner och familj stöttar och hjälper kan minska känslan av tomhet och att vara ensam i sorgen.

Det kan vara svårt att veta hur man ska hantera förlusten av ett djur i sin umgängeskrets, särskilt om man inte själv har haft en nära koppling till ett husdjur. Precis på samma sätt som när man förlorar en närstående behöver den sörjande veta att nätverket eller familjen finns där – vare sig det är med omtanke, praktisk hjälp eller bara en hälsning med en kärleksfull tanke.

Kanske känner du personen som har förlorat så väl att du inte tvivlar på hur du bäst kan hjälpa till. Men i andra fall kan det vara bra att fråga vad personen behöver. Det är olika vad du behöver som sörjande.

Ovisshet, sorg och andra komplikationer

Bearbetning är viktigt för att kunna lägga något bakom sig och gå vidare. I händelse av dödsfall hjälper begravning och andra ritualer till med sorgeprocessen genom att signalera en övergång. Du visar dig själv (och andra) att relationen till de döda har förändrats, och du ger de döda "en plats att vara på", som du sedan kan besöka fysiskt och i ditt sinne.

När man inte får möjlighet till det där slutet blir sorgen extra jobbig. Det saknas övergångsriter och ofta blandas sorgen med oro och strimmor av hopp.

Psykologen Pauline Boss kallar det för "tvetydig förlust" när man bryr sig om någon som både är borta och ändå inte helt. Det finns två former. Den försvunna personen kan antingen vara försvunnen, men kan fortfarande vara vid liv, t.ex. i krig. Eller så kan den försvunna personen vara närvarande, men inte längre densamma som man ser vid till exempel demens.

Båda typerna av tvetydig förlust finns också i förhållande till familjens husdjur.

Studier visar att människor som måste lämna sina djur bakom sig vid katastrofer lider mer efteråt. Även om ett djur rymmer eller blir stulet måste man leva med ovissheten och rädslan för dess öde och det kan vara en extra börda och försvåra återuppbyggnaden.

Den omvända situationen, där djuret är närvarande, men på sätt och vis redan förlorat, är bekant för de flesta människor med familjens husdjur. Hundar, katter m.m. har en kortare livslängd än människor, så med ett djur i familjen ser man ett helt liv utvecklas i "snabbspolning" och vet faktiskt från början att den tumlande kattungen en dag kommer att förvandlas till en ömtålig äldre katt som man behöver säga farväl till. Vissa människor avstår till och med från att skaffa djur eftersom de i förväg känner att de inte kan stå ut (igen).

Naturligtvis sörjer man inte hela djurets liv, utan börjar ofta innan det dör. Förväntans sorg sätter in när du måste möta det faktum att du snart kommer att förlora någon du älskar.

Lusten att ta hand om den du bryr dig om kommer med att vara vårdgivare. Som vårdare av ett djur kommer du någon gång i den paradoxala situationen att du bäst skyddar djuret från lidande genom att avliva det. När man börjar tänka på det börjar också sorgen över detta – och dilemman.

Sorg kan kompliceras av speciella omständigheter, t.ex. om du har många förluster på kort tid, om djuret var din närmaste/mest trygga tillflyktsort, om djuret också var en symbol för något annat (t.ex. köpt av en avliden närstående), om du har andra sårbarheter eller på annat sätt är under press, eller om du känner skuld över djurets död.

Komplikationerna kan leda till ett behov av terapeutisk hjälp. Men många människor sörjer sina djur utan behov av terapi. Även om det förvånar dem hur mycket man kan sörja ett djur.

Dilemman med avlivning

Även om många är nöjda över att kunna välja när det "är dags" och de allra flesta husdjur lämnar oss just via avlivning. Samtidigt kan det ge upphov till många motstridiga känslor.

För det första är den medfödda driften att bry sig utformad för att hålla den vi älskar vid liv så kan instinkterna kan göra motstånd. Även om du förstår att det är dags kan känslorna fortsätta att väcka tvivel.

För det andra, om djuret "bara" blir allt skörare kan det vara extra svårt att bedöma när djuret lider för mycket. För vad är för mycket? De flesta djur kommer instinktivt att gömma sitt lidande så länge de kan och kommer periodvis att verka må bra. Till och med hunden, som knappt kan gå längre på grund av artritsmärta, kommer att lysa upp när en promenad annonseras.

Rädslan för det sista avskedet och dina egna känslor efteråt, kan också få dig att tveka. Det paradoxala här är att veterinärer idag kan erbjuda en mer livsförlängande behandling än tidigare. Även om det är en bra sak, kan det också innebära en längre period av lidande för djuret och väntande sorg för ägaren. Och om du inte har råd med behandlingarna kan du känna dig skyldig, även om det inte nödvändigtvis var dåligt för djuret.

Dilemmana får många att tvivla på att avlivningen är berättigad – både före och efter. Ägare kan känna skuld över att ha avlivat "för tidigt" och "för sent", och ju mer empati de hade med sitt djur, desto mer skuld kan de känna, oavsett när de valde att avliva djuret. Så det finns ingen enkel väg runt detta.