Hur kan vi förstå sorg över familjens husdjur?

Modeller för sorg

Över tid har det funnits olika sätt att förstå sorgeprocessen. Många människor är bekanta med de gamla uppfattningarna om sorg. De handlade om att gå igenom vissa faser och känslomässiga stadier ("sorgearbete"), t.ex. att gå från förnekelse/ilska till längtan/förtvivlan till bearbetning, acceptans och försoning. Antagandet var att du var tvungen att gå igenom dessa faser av sorgearbete innan du kunde börja bygga upp ditt liv igen och skapa nya band.

De känslor som beskrivs av de gamla teorierna kan lätt uppstå. Men du behöver inte ha dem alla eller i den ordningen. Idag har begreppet faser ersatts av teorier om sorg som dynamiska processer som kan variera från person till person. Den tvåspåriga modellen av holländska Margaret Strobe och Henk Schut är särskilt hyllad.

Modellen säger att sorg har två parallella spår, ett förlustorienterat och ett rekonstruktionsinriktat. Det förlustorienterade spåret innehåller känslor som förtvivlan och längtan efter den man förlorat, medan det reparativa spåret handlar om att hantera praktiska livsförändringar efter förlusten.

Sorgeprocessen pendlar mellan de två spåren. Ofta börjar man i det förlustorienterade spåret och svänger med tiden oftare och längre till det återställande. Men du behöver inte gå igenom vissa känslor eller faser innan du kan börja orientera dig mot andra och framtiden. Modellen förväntar sig inte heller att sorgeprocessen kommer att sluta med att alla band till den avlidne bryts, utan helt enkelt att "besöken" i det förlustorienterade spåret kommer att bli mindre frekventa med tiden, och att den förlorade personen kommer att få en förändrad plats i ens liv, inklusive minnen som man kan vårda.

Vi vet också idag att det finns stora skillnader beroende på person, förlust och sammanhang. För vissa är det till exempel mest självklart att hantera sin sorg genom att fördjupa sig i känslorna, medan det för andra känns mer rätt att fokusera på framtiden. Du ska helst kunna svinga dig mellan de två spåren, men alla har inte lika stora behov i båda spåren. Det kan vara viktigt att känna till detta i familjer, så att man undviker att tänka att den andra sörjer "fel" (eller inte sörjer alls) om man har olika hantering av de två spåren.

Tillgivenhet och sorg

Sorg över förlusten av ett djur skiljer sig inte så mycket från sorg över förlusten av en människa som du kanske tror. Studier har funnit ungefär samma intensitet i sorgen som när man förlorar en person. Karaktären hos dem du förlorar är mindre viktig än vilket band du hade med dem.

Anknytningen (bandet) mellan till exempel hund och ägare bygger på psykologiska och beteendemässiga mönster som också är kända från bandet mellan barn och föräldrar tidigt i livet och mellan nära vänner i vuxen ålder. Det verkar också finnas likheter i hormonsystem och hjärnaktivitet.

Mönstren har uppstått eftersom varken människor eller andra däggdjur kan överleva efter födseln om inte någon ger dem mat och omsorg. Därför är barnet/ungdomen född till att kunna söka mat och trygghet hos sin vårdgivare, och vårdnadshavaren har oftast ett liknande behov av att hjälpa barnet/ungdomen och upplever glädje och tillfredsställelse när hen lyckas.

Det viktiga är att parterna upplever glädje och trygghet i varandras närhet, och att påtvingad separation är frustrerande. Det sägs att föräldrar är en "trygg bas och fristad" för det lilla barnet, och senare kan vänner och partners vara det för varandra. Du är modigare och mer självsäker när du har en säker bas, och när något går fel ser du till den säkra hamnen för trygghet och återuppbyggnad. I vuxenlivet kan till exempel vänner ha båda rollerna för varandra, beroende på behovet. Bandet till djur kan vara av samma slag.

I familjer med djur har en (eller flera) av familjens människor rollen som vårdare av djuret. När bandet är starkt uppfattar djuret sin människa som en fristad som säkerställer dess välbefinnande, och människan upplever lusten att vara en bra vårdgivare och glädje när han lyckas. Rollen som vårdgivare är meningsfull och ofta mycket viktig för människor.

Dessutom har forskning visat att familjens husdjur också kan ha den motsatta rollen för sina människor – det vill säga att människor också kan se djuret som sin "fristad" som ger tröst och en känsla av trygghet. Vi vet inte vad djuret tänker, men husdjur reagerar ofta på starka känslor hos sina människor med beteenden som känns lugnande eller tröstande. Och vi vet från undersökningar bland hundägare att många söker sig till hunden när de är ledsna eller upplever motgångar. Här använder människan djuret som sin fristad.

Man förlorar både någon och något

När någon dör förlorar du två saker: En konkret individ och vissa praktiska funktioner. Detta gäller oavsett om den avlidne är en människa eller husdjur.

De funktioner som den avlidne hade för dig kanske kan hitta nya lösningar ( rekonstruktionsspåret), men den specifika individ som var en del av ens livshistoria kan inte återskapas eller ersättas.

Om du hade ett känslomässigt band till den avlidne är upplevelsen av oersättlighet tydlig. Ni hade en gemensam historia, som nu definitivt är avslutad. Även om du kanske kan få nya (vänner, partners, djur) kommer det aldrig att vara samma historia som fortsätter. Det är inte ett problem som kan lösas, bara en förlust som kan sörjas, och om du hade ett känslomässigt band till den avlidne gör det ont.

Funktionerna varierar däremot beroende på vem som har dött. Människor som du är fäst vid har vissa funktioner i ditt liv, små som stora, som nu saknas. En vilsen person kan ha ansvarat för matlagningen i vardagen eller varit vännen som hjälpte till med datorer eller som du gick på bio med. Ett husdjur kan ha varit det som alltid var glatt när du kom hem, det som var tillgängligt för att umgås och gosa med, och det som gav tillgång till gemenskap med andra människor i intressegrupper, ridklubben, för hundträning eller för att träffa andra på promenaden.

Både djur och människor kan ha varit en fristad, det vill säga någon man alltid kunde gå till och känna sig välkommen med. De du lever med formar också vardagens mönster, och deras död bryter mot många rutiner, som samtidigt blir många påminnelser om vad som gått förlorat.

Förslag till vidare läsning

Källorna är kostnadsfria, men kan kräva att du skapar en inloggning.

Guldin, M.-B. (2010). De stora teoriernas fall. Sorgeteorins särdrag genom tiderna. Journal of Research in Disease and Society (12), 155-173. https://tidsskrift.dk/sygdomogsamfund/article/view/2961/2549

Hansen, T. G. B., & Nielsen, L. M. (2018). Sorg efter förlusten av husdjur.
Psyche & Logos, 39(1), 127-143. https://doi.org/https://doi.org/10.7146/pl.v39i1.112168