Barn och sorg efter ett djur gått bort

Barns utveckling och sorg

Vi vet från utvecklingspsykologin att med stöd av de närmaste vuxna kommer de flesta sörjande barn att ha anpassat sig till det nya livstillståndet inom två år. För en liten grupp sörjande barn kommer det att vara svårt att anpassa sig till den nya situationen och de riskerar att få sociala och känslomässiga problem. För denna grupp av barn kan sorgeterapi eller eventuellt deltagande i en sorgegrupp på barnets skola rekommenderas.

Kunskapen kommer från forskning med barn som förlorat en människa, men mycket av samma saker gäller även för sorg över djur.

Precis som barn knyter an till sina nära och kära i familjen, knyter de också an till familjens djur. I vissa fall och av olika anledningar, kan ett barn vara särskilt fäst vid familjens husdjur. Det kan vara om det främst är barnets djur, om det är barnet som tillbringar mest tid med djuret eller helt enkelt för att de två funkar bra tillsammans. Därför är det viktigt att inte förbise barnets naturliga sorg när familjens husdjur inte längre är en del av familjen.

Familjen, föräldrarna, lärarna, pedagogerna och barnets närmaste vuxna är mycket viktiga personer för ett sörjande barn. För skolbarn kan det vara ett stort stöd att bli tagen på allvar i sin sorg av läraren. Kanske kan de också dela med sig av sin sorg och sina erfarenheter av förlusten av familjens husdjur till kamrater som också har förlorat ett djur.

Prata om sorgen

Samtal om sorg hjälper barnet eller den unga att sätta ord på sina känslor och upplevelser. Detta kan bidra till att nyansera och berika barnets eller den ungas förståelse av sorg som en naturlig känsla och förebygga problematisering av känslan. Samtalen hjälper också barnet eller den unga att få insikt i sin sorg och att hen inte blir generad eller ambivalent av att sörja förlusten av ett djur. Det kan också stödja barnet i att bemästra sorgens växlingar mellan att vara i sorgekänslan och att kliva ut ur sorgen, det som i tvåspårsmodellen kallas det förlustorienterade spåret och det återställande spåret.

Särskilt unga människor som förlorar en nära förälder kan känna sig annorlunda än sina kamrater och dra sig tillbaka från den sociala gemenskapen eftersom de tror att deras vänner inte kommer att kunna förstå dem eller inte har lust eller tid att vara en del av deras sorg. Detta är relaterat till det faktum att tonåren är förknippade med sociala aktiviteter med vänner och en gradvis avskildhet från föräldrar och familj.

Det kan vara relevant att uppmuntra och stödja den unga att prata om förlusten med en god vän som också har upplevt förlusten av ett husdjur. Samtidigt kan tid användas till andra aktiviteter (rekonstruktionsspåret), så båda hjälper till att upprätthålla den ungas kontakt med jämnåriga.

Barns ålder påverkar deras förståelse av sorg

Alla barn oavsett ålder är olika, och föräldrar bör vara medvetna om detta, eftersom det också innebär att det enskilda barnet kan uppleva förlusten av familjens djur på olika sätt. Inom utvecklingspsykologin kan dock barndomen grovt delas in i tre åldersperioder, nämligen förskoleperioden, skolperioden och ungdomsperioden.

Förskoleåldern

För barn i förskoleåldern, särskilt de allra yngsta, kan det vara svårt att förstå skillnaden mellan liv och död, därför kommer de inte att ha samma förståelse av döden som att den är lika med att aldrig vara med den avlidne. De kan till exempel uttrycka att de tror att djuret sover. Samtidigt är de ofta öppna för att förstå att djuret inte kommer att vakna igen, att prata om att djuret går vidare till exempelvis djurhimlen kan bidra till att konkretisera att djuret inte kommer tillbaka. Tanken på att familjens djur har gått någon annanstans kan också skapa utrymme för barnet att ha en fantasiplats som de kan tänka på när de saknar djuret, så att barnet inte behöver oroa sig för om djuret mår bra.

Hur man hjälper ett förskolebarn med sorgbearbetning

För förskolebarn kan det vara bra att prata om familjens djur. Hur det var när du fick djuret, roliga episoder du har haft med djuret och speciella saker som handlade om just det djuret. Till exempel hur kattungen ibland var ett vilddjur, hur valpen en gång åt moster Annas skor, eller hur marsvinet hade ett mycket speciellt sätt att säga god morgon till barnet. Att prata om hur det var att vara med husdjuret kan hjälpa till att skapa goda och livsbejakande minnen hos barnet, som det sedan kan dra fram ur sitt minne om det fastnar i de sorgliga känslorna i det förlustorienterade spåret.

Bilder eller videor av familjens husdjur är bra att visa barnet när ni pratar om det, de kan också användas för att starta en konversation om djuret och komma ihåg det. Det kan också vara bra för barnet att få stöd i att rita djuret eller bygga det med lera eller modellvax.

Du kan också fundera på om olika fysiska saker som har tillhört djuret ska fortsätta att vara en del av familjen, men nu på ett nytt sätt. Till exempel kan en hundskål passa i barnets sandlåda eller en hundkorg kan bli nallebjörnarnas säng. Djurets halsband kan bli ett arvsföremål för barnets nallehund eller annat gosedjur. Det finns ingen anledning att nödvändigtvis göra sig av med saker som påminner om djuret, för i själva verket kan motsatsen – nämligen att föremålet får en ny funktion i barnets liv, så att det kan minnas djuret – vara ett stöd för barnet i sorgeprocessen. Hos vissa veterinärer kan du också köpa ett smycke med lite av familjens husdjurs aska i, eller så kan du gömma en lock av dess päls i en medaljong. Det senare fungerar även för större djur som hästar.

Skolåldern

För skolbarnet kan det vara bra att ha ett kort samtal om de faktiska och möjliga naturliga förhållandena i samband med familjens husdjurs död (till exempel att dess kropp hade blivit gammal och trött som hos äldre människor) och se till att barnet inte tar ansvar för djurets död.

Förlusten kan ofta vara barnets första möte med döden och kan därför vara ett bra tillfälle att diskutera den och vad barnet tror händer när man är död. Det kan också ge upphov till samtal, att du kan sakna det avlidna djuret under lång tid, men också hur du kan ha husdjuret med dig i dina tankar och i ditt liv. Det kan också vara bra att vara öppen med barnet i relation till sina egna känslor och sorg i samband med förlusten av familjens djur, så att barnet inte känner sig ensamt med sin sorg.

Hur man hjälper skolbarnet med sorgbearbetning

Skolbarn kan också dra nytta av att prata om goda upplevelser de har haft med familjens husdjur genom bilder och videor. Det kan också vara ett stöd att en vuxen hjälper barnet att hitta nya aktiviteter som kan fylla de specifika perioder på dagen då barnet vanligtvis var med djuret. Till exempel på eftermiddagen när barnet kom hem från skolan och var ensam hemma med djuret, eller när det oftast var promenader. Aktiviteter som kan introduceras istället är till exempel att lyssna på en bra bok eller boka in en lekdejt så att barnet har en kompis att ta med hem. Du kan också gå på promenaden som barnet brukade gå med hunden tillsammans och komma ihåg hur det var.

Skolbarnet kan också stödjas i att göra en bok om husdjuret, som hen kan ta fram när den vill och även kan visa för sina vänner, så att de får bättre förutsättningar att förstå upplevelser barnet har haft med husdjuret och nu saknar och sörjer över. Boken kan, efter överenskommelse med barnets lärare, följa med barnet till skolan och eventuellt delas med klassen. Det är viktigt att du först tydligt kommer överens med barnet om han eller hon vill dela boken och sin sorg med klassen och att respektera om barnet säger nej. Du bör också se till att läraren förstår sorg över djur, så att han eller hon inte försöker trösta genom att bagatellisera förlusten, eftersom det istället kan få barnet att känna sig mer ensamt eller fel i sin sorg.

Tonårstiden

För unga som förlorar ett husdjur är det också viktigt att göra plats för att den unga ännu inte är vuxen, och det kan vara bra att förklara att oavsett ålder behöver man ofta tröst och att dela med sig av sina känslor genom en sorgeprocess.

Så här hjälper du en ung person med sorgbearbetning

När det gäller ungdomar som sörjer efter förlusten av ett djur är det viktigt att den unga upplever att det är helt okej att även om det inte längre är ett barn så är det fortfarande sorgligt att ha förlorat djuret. Det kan vara så att den unga ibland behöver vara ensam med sin sorg alternativt prata med en kompis om det istället för familjen.

Det viktigaste är att den unga får möjlighet att prata med en person – om det är familjen, läraren, pedagogen eller kompisen är inte avgörande. För den unga kan det också vara ett stöd att skriva ett brev till djuret eller spela in ett kort meddelande till det. Det finns också sidor på internet där du kan minnas ditt djur, om barnet eller ungdomen redan är med i till exempel en kattgrupp på sociala medier kan det vara ett bra ställe att skriva om sin förlust och få omtänksamma meddelanden tillbaka från gruppen.

Familjens gemensamma sorgbearbetning

Som familj kan en gemensam aktivitet i sorgeprocessen vara att ni kommer överens om att hålla en minnesstund och att ni tillsammans kommer överens om hur ceremonin ska gå till och om det är något ni ska återkomma till. Om djuret är begravt i trädgården eller på en djurkyrkogård kan du markera med djurets namn och det kan bli en självklar plats att återvända till. Men annars kan det lätt bli ytterligare en plats du kan associera med djuret.

Om du går med på att återgå till platsen där ni begravt djuret kan det vara på årsdagen av avskedet till husdjuret, men i början kan det också vara till exempel en gång i veckan eller en gång i månaden, för att sedan trappa ner vid behov. Det behöver inte heller vara mer än 15-30 minuter. Ni kan exempelvis båda börja med att säga vad ni tycker har varit det roligaste minnet med husdjuret.

Som en fortsättning på det kan du också prata om vad familjen känner inför att eventuellt skaffa ett nytt djur. Vem vill ha ett nytt djur, är familjens situation fortfarande sådan att den har utrymme att ta hand om ett djur, eller har det förändrats, och vilket djur ska det isåfall vara?

Här kan det finnas ett behov av att betona att man inte behöver sluta älska det första djuret för att få ett till, så man sviker inte det första djuret genom att skaffa ett nytt. Men samtidigt kommer det nya djuret att vara en annan individ och därför annorlunda än det första och du måste också kunna ta emot och göra plats för det utan att bli besviken över skillnaderna.

Ska barn vara delaktiga i avlivningen av familjens djur?

Som förälder kan man ha stora funderingar och osäkerhet kring om man ska ha barnet med sig när man avlivar ett husdjur. Det finns inget färdigt recept för om du ska eller inte ska och hur det ska utvecklas. En viktig aspekt att ta hänsyn till är hur avlivningen ska gå till. Är det hemma, är det hos en veterinär som har ett särskilt fokus på ett bra farväl och är det en avlivning där djuret sover lugnt?

Dessutom är alla barn oavsett ålder olika, barnet kan ha olika relationer till djuret, så här är föräldrarna bäst lämpade att bedöma om barnet ska vara med på avlivningen eller inte och i så fall var den ska ske. För mycket små barn som ännu inte fullt ut förstår döden kommer det förmodligen inte att vara något stöd i sorgeprocessen om de har deltagit. För äldre förskolebarn kan barnet vilja veta hur avlivningen går till och vara delaktig. För skolbarnet och ungdomen ska det alltid vara enligt barnets egna önskemål och i de fall de deltar ska det finnas möjlighet för barnet att ångra sig och dra sig undan under hela processen.

Du kan be en mor- eller farförälder eller annan person som står barnet nära att stanna hemma eller vara med hos veterinären, så att de kan vara med barnet och eventuellt ta en kort promenad om barnet skulle ångra sig. För barn som är särskilt utmanade med till exempel ångest eller annat rekommenderas ofta inte att de deltar i själva avlivningen. Men det beror på det enskilda barnet, vilket djur det handlar om och veterinären. I vilket fall som helst är det bra att ha planerat möjligheten för hela familjen att vara tillsammans efter avlivningen. Då kan barn som inte varit delaktiga i avlivningen få möjlighet att fråga om hur det gick till, om det är av intresse för dem.